Däremot finns det inga säkra uppgifter på att colliens långa nosparti skulle ha något att göra med en förment borzoi-korsning. Till Sverige kom rasen tidigt och på den första utställningen deltog fyra importer. I stamboken 1902   dyker det upp sex nya importer och den skotska collien hade definitivt fått fast svensk mark under tassarna. Att collien från början hade vind i seglen, inte minst i sitt hemland, beror inte bara på att den undfägnades ett kungligt intresse. Den berömde trefärgade hanen Trifoil hade ingen mindre än Mr. S.E Sherley som ägare, mer känd som grundare av The Kennel Club. Enligt den engelska collie-experten Margaret Osborne är blue merle, en färg som ofta ses som någon avart i rasen, i själva verket den vanligaste förekommande pälsfärgen på alla engelska vallhundar. Under mitten av 1800-talet var denna färg vanligt förekommande och det fanns merlefärgade collie över hela Storbritannien. Blue merle kan endast erhållas hos avkomman om en av föräldrarna har blue merle teckning. De två tikarna Blue Sky och Blue Ruin, som båda ställdes ut 1885, förde anlaget för blue merle vidare. Om dessa tikarna bidrog med sin färg, vem är då ansvarig för övriga särdrag hos den moderna collien?

Trifoil-sonen Charlemange, också han trefärgad, anses ha haft mest inflytande över colliens ymniga päls och huvudform, och Carlyle (utställd första gången 1877) var den första hunden som hade utpräglat lång nos. Det togs ingen hänsyn till att hunden hade ett avsevärt överbett och för att få fram den önskvärda eleganta långa nosen, var man till en början tvungen att tillåta överbett. Colliens högt placerade, pikant övertippade öron anses komma från tiken Madge, som ställdes ut första gången 1879. Collien var   Sveriges första importerade brukshundras. 1905 blev collien lanserad som "sanitetshund" - en föregångare till våra dagars räddningshundar. De entusiaster som främst verkat för sanitetshundväsendet var kapten Eric Liliehöök och fanjunkare A. Ottergren. Den förre köpte sina hundar Barry och Nellie, färdigdresserade från Tyskland, medan Ottergren fick sin King Boy från Danmark. Den svenskfödda Tuttan var uppfödd av professor A. Pettersson. Dessa sanitets- eller sjukvårdshundar var de verkliga pionjärerna. De kom att bli föregångare till vårt arméhundväsende som grundades drygt 30 år senare. Till minne av brukscolliens föregångsman, kapten Eric Liliehöök, har Svenska Collieklubben satt upp ett vandringspris till årets bästa collie på bruks, kallat Kapten Eric Liliehöök´s Minnespris.

Många av de egenskaper som en gång gjorde collien till en oumbärlig vallhund, bidrog också till att göra collien väl lämpad som tjänstehund; följsamhet, dresserbarhet och rörlighet. Uppenbarligen är det så att kan utbildas till en utomordentligt kapabel brukshund. Det är bara det att den genuint bruksintresserade knappast väljer den överdådigt pälsfagra collien som tävlingshund i första hand. Men pälsfager eller ej - det finns collies som gjort och gör fantastiska prestationer på tävlingsbanan. Collien är inte lik någon annan hund. Den är byggd för uthållighet och rörlighet, en typisk vallare. Ursprungsändamålet tillåter varken den stora klumpiga hunden eller den tunna och spinkiga. Collien ska ha drag av båda ytterligheterna "kraftfull" och "elegant". Kroppsbyggnaden är rektangulär, och collien ska inte påminna om någon av de övriga travmaskinerna i brukshundgruppen. Rasen har sitt alldeles speciella och karaktäristiska rörelseschema, vilket med sin lätthet snarare liknar rävens trav. I likhet med denne är collien en "singletracker" - den sätter i snabb trav fötterna nära varandra, vilket är   normalt för denna typ av travare. Colliens själ; En collie skall se snäll ut, utan att för den skull vara ett intetsägande mähä. I colliens uppsyn skall nämligen finnas den där unika collieglimten, ett drömmande, en smula listigt uttryck. Colliens själ ska avspegla sig så här; den aristokratiska, trofasta, vänliga och lojala hunden som är en riktig familjehund. Bäst tycker den om att vara tillsammans med de sina och den avskyr isolering och ofrihet. Kanske är det colliens vallningsinstinkt som gör den så synnerligen anpassningsbar till ett harmoniskt familjeliv. Gentemot okända är collien vanligtvis svalt neutral. Man har snarast en känsla av att collien betraktar främlingen under kritiskt höjda ögonbryn, innan den bestämmer sig för en vänlig svansviftning eller om den okände ska behandlas som luft. En collie är nöjd med umgänget med de sina och olycklig om den förmenas mänskligt sällskap. En kännare har sagt att collien är en stor hund utan att vara det. Den bara ser sådan ut genom sin stora päls. Collien har inget behov av att förhäva sig och försöka vara störst, bäst och starkast. Vackrast och vänligast av dem alla   -   det är collien.