En vacker vårdag när jag som vanligt satt och sysslade med just ingenting, meddelade Wanda:
–        Det är kris! Vi har nästan ingenting att sätta in i tidningen! Du måste skriva någonting!

      –        Du får väl skriva om Molly!
–        Jaha, och vad ska jag skriva om då?
–        Men jag har ju redan skrivit om Molly. Tror du verkligen läsekretsen orkar med mer om henne?
–        Spelar ingen roll! Härmed beställer jag en matsedel om hundar, Molly eller någon annan!

Så då får det väl bli så då.

Lexi-Douglaskullen
 

Molly är väl fortfarande värd att skriva om, hon har ju utvecklats till stora damen nu, vackrare än någonsin! Dessutom har hon växt ur de värsta bustagen och kan väl sägas vara en god representant för det bästa inom collie. En som utsattes för hennes bästa sidor var Lexi, en tikvalp vi fick från Härnösand när hon var åtta veckor. Hon kom till när vi var nere i Tyskland för att para hennes mamma, Kor. Tjh Springmist’s Aida med Alf vom Wilschgraben.  

Hennes uppfödare, Kerstin, hade alla valparna tingade på ett ganska tidigt stadium, men så plötsligt kom det ena återbudet efter det andra. Därför fick vi chansen att få henne hem till oss. Vi har ju egentligen inte tänkt ha flera hundar, två är lagom och därför har vi tre! Men här erbjöds vi en superintressant avkomma till en superintressant kombination. Så man kan säga att vi impulsköpte henne för att placera ut henne på foder, men det tog oss längre tid än väntat att hitta en riktigt bra fodervärd och i mellantiden fick hon bo här hemma hos oss.  

Jag kan meddela att det är oerhört svårt att ta hand om en valp som Lexi, i tanken att hon ska placeras vidare. Som man kan vänta sig med de föräldrarna är Lexi en valp med oerhört mycket i sig, en s.k. besvärlig valp, nyfiken och krävande på att få jobba, med en benstomme som inte är av denna världen. Man charmas så totalt och fäster sig så lätt och så starkt att det kräver ett ansenligt mått av disciplin för att bortse från sina egna känslor och tänka enbart på hunden.

 Molly har utvecklats till en vacker ung dam!
 

Hennes sejour hos oss innebar också att Molly fick bli huvudsaklig barnvakt, våra andra hundar, Assik och Breeze, har tappat det mesta av leklusten, åtminstone att leka med små outtröttliga valpar. Men Molly ställde upp. Vet inte om Molly kände sig som storasyster eller vad, men hennes tålamod med Lexi kunde inte undgå att imponera på alla som bevittnade dem. Hennes sätt att låta Lexi få leka och stoja av hjärtans lust, hoppa på henne, klättra, bita henne i svansen och försöka hänga sig kvar i pälskragen, fick bara Molly att överseende låtsas som det regnade. Och när leken var slut kunde de ta igen sig tillsammans som goda lekkamrater. Det lustiga var ju också att när Lexi väl var utplacerad, återkom mycket av leklusten hos Breeze. Så nu får Molly leka med henne i stället!

Redan från början tydde sig Lexi till Molly och älskade att kura ihop sig med henne och vila sig.