En sen höstkväll embarkerade vi färjan i Trelleborg för avgång mot Rostock, vi i det här fallet var: Kerstin Widmark, Wanda Forsberg, huvudpersonen Nicki Tjh Springmist’s Aida och Lasse Forsberg, nedtecknaren av dessa rader, chaufför, hundnovis och allmän hjälpreda, läs: någon som är i vägen i största allmänhet.

Vädret var lugnt med annalkande regn och blåst, men ingenting som oroade ens en ovan färjeresenär. Skulle man döma efter uppträdandet var Nicki den mest rutinerade i truppen, det verkade som om hon reste till sin fästman en gång i veckan ungefär. Vi hade valt att resa ut sent för att kunna utnyttja natten till sömn eftersom vi skulle fortsätta billedes ytterligare ca fyrtio mil ner till Leipzig.

Efter sju och en halv timme, god sömn, frugal frukost och ont om rastplatser rullade vi iland i den gamla Hansastaden Rostock. Med hjälp av samlingen vägkartor av olika ålder och aktualitet identifierade vi rätt autobahn och började vår färd. Säga vad man vill om autobahn, men de är bekväma om man har lyckats komma på rätt. Välmärkta, snabba och med förhållandevis lite trafik i den tidiga morgonen.

Det är märkvärdigt hur rationellt man agerar när man reser. Självklart passar man på att äta lunch där man tankar och lika självklart rastas Nicki på samma ställe, allt i hopp om att tillryggalägga mesta möjliga antal kilometrar på kortast möjliga tid. Nicki ja, en lugnare, mer harmonisk passagerare har åtminstone inte jag haft.

När vi kommit ner i närheten av Leipzig måste vi stanna och ringa till uppfödaren, som erbjöd sig komma och visa vägen den sista biten. Så, på så sätt fick vi stifta bekantskap även med tyska MacDonalds. För säga vad man vill om MacDonalds, och det vill man kanske, men de är utmärkta mötesplatser. Alla tycks veta var de ligger, undrar om de får sälja några hamburgare dessutom?

Under nerresan hade det blåst upp alltmer och regnet hängde i luften när vi hakade på uppfödaren Bettina till ett gasthaus hon hittat åt oss. Efter att ha konstaterat att rummen var beboeliga fortsatte vi hem till Bettina. Nu skulle Nicki och Alf få bekanta sig med varandra.

Jag, som inte varit med så länge i hundbranschen, hade nog väntat mig att de skulle hålla mer på etiketten, men nej då. Pang på rödbetan, var det som gällde! Och Nicki verkade i hög grad med på noterna. Bettina, hade för säkerhets skull inkallat en bekant parningsexpert, Horst Schönfelt, en över 80-årig collieexpert av den gamla östtyska stammen, men Nicki och Alf tog saken i egna händer, eller hur man ska säga.

Vad ska man säga om hunduppfödning? Verkar ju vara ett behagligt lätt jobb, tänkte jag. Efter en minuts bekantskap var det hela klart, åtminstone för den här gången. De skulle få chansen igen dagen därpå. Vi kunde i stället ägna oss åt att fotografera lite och försöka misshandla vår begränsade tyska till bristningsgränsen.

Dagen efter ville Tyskland visa oss att de minsann hade väder de också. Trodde det ebbade ut efter sommaren med alla översvämningarna. Nu var det inte översvämningar som gällde, även om regnet gjorde sitt bästa för att nå upp till rekordnivåer. Nej, det var blåsten som nådde rekordnivåer. Det var länge sedan jag seglade, men tror mig fortfarande kunna bedöma när det blåser storm. Och det gjorde det!

Bettina och hennes man hade planerat en heldag för oss i Leipzig och arrangerat med en kompetent turistguide, släkt med den tidigare nämnde Horst Schönfelt, som visade oss Leipzig på både längden och tvären. Vi fick dessutom möjlighet att bese Johann Sebastian Bachs Thomaskyrka. Trots att det tyska slagregnet gjorde sitt bästa för att dämpa vår entusiasm för gamle Johann Sebastian.

Vi intog en Bachbakelse i något som verkade ha varit Johann Sebastians stamlokus mitt emot kyrkan, men det var naturligtvis bara en nutida reklamploj, personalen erkände att stället inte var mer än åttio år, alltså långt yngre än herr Bach själv. Däremot fick vi garantier för att själva Thomaskyrkan var så gott som autentisk, så gott nu autentisk kan vara i ett land som var över ruinens brant efter andra världskriget. Men glädjande nog hade intresset för gamla kulturbyggnader restaurerats i samband med samgåendet mellan Öst-och Västtyskland. Så kyrkan såg ganska fräsch ut, troligen fräschare än när Johann Sebastian verkade där 1723-1750.

Som för att avsluta dagen med någonting med svensk anknytning föreslog Bettina att vi skulle bese ett stycke svenskt land. Därför ledde man vägen till Lützen. Dimman från 1632 låg inte kvar, den hade svepts bort av den orkanliknande stormen, men jag är övertygad om att hade Gustav II Adolfs stolta här stått kvar där än idag, så hade de varit som bortblåsta. Det visade sig att svenska staten köpt ett litet område där man placerat ett minnemärke över Gustav II Adolf med ett litet museum.

Först dagen därpå fick vi en klar uppfattning om omfattningen, när vi kunde höra morgonteve rapportera att stormen skördat nio dödsoffer. Träd som blåst ner över bilar, tak som rasat ner över kyrkor osv. Det var inte utan att det kändes lite nervöst att tänka på att vi skulle färjas tillbaka hem under natten, ingen ny Estoniakatastrof tack!

Känns nästan överflödigt att klargöra att vi inte sjönk och gick under det allra minsta, utan kom hem i god ordning, om än lite trötta.