Merle

Därför avlar  jag  inte på färgen Blue Merle

Merle
(Hämtat från SKK's sida)

Raser: samtliga
Laboratorium: Laboklin, Tyskland

Pälsfärgen merle

Merle, som egentligen inte är en färg utan ett mönster, orsakas av en specifik mutation i hundens arvsmassa och förekommer hos ett flertal hundraser.

I vissa raser, som hos dunkerstövare och beauceron, kallas pälsfärgen för någonting annat än merle, även om den genetiska bakgrunden är densamma. Hos grand danois finns dessutom den speciella färgen harlekin, som också den förutsätter merleanlaget.

Kan orsaka defekter

Merle orsakas av en avbleknings- eller utspädningsgen, men verkar endast fläckvis på det svarta pigmentet. Grå ytor infogas slumpmässigt i de svarta ytorna. Hunden kan också få blå ögon, vilket dock kan förekomma även hos hundar utan merleanlaget. Den genvariant som orsakar merle är ofullständigt dominant och brukar betecknas med M. Även hundar med anlaget i enkel uppsättning blir merletecknade. I alla fall om de har en svart, svart-vit eller brun grundfärg.

Hundar som är sobel, fawn eller gula utgör däremot undantag, och en komplicerande omständighet i aveln. Eftersom merle påverkar det svarta pigmentet kan det vara svårt, eller helt omöjligt, att se att gul- eller rödfärgade hundar bär merleanlaget. Detta är problematiskt då det sedan länge är känt att merleanlaget inte bör ”dubbleras”. Hundar som ärver anlaget från båda sina föräldrar (blir homozygota) riskerar att drabbas av allvarliga defekter. Individer med genotypen M/M är inte sällan döva. De kan även ha grava ögonproblem bland annat i form av onormalt små ögon eller helt avsaknad av ögon.

Avelshänsyn

På grund av den ökade risken för anomalier hos avkomman ska två hundar som båda bär på genvarianten M aldrig paras med varandra. I raser där det förekommer många olika färger, däribland gult och/eller rött, innebär merle alltså ett risktagande i aveln. Sannolikheten är stor att anlagsbärare för merleanlaget missas bland de avelsdjur som inte är svartpigmenterade, i värsta fall med defekta avkommor som följd.

I SKKs regelverk finns strikta skrivningar kring avel där M-genen är, eller kan misstänkas vara, inblandad. SKKs avelskommitté gjorde 2011 ett policyuttalande avseende merlefärg:

”Färgen merle förekommer i flera raser. På grund av de hälsorisker dubblering av merleanlaget medför är det inte förenligt med SKKs grundregler (2:3) att para två hundar som är kända anlagsbärare för färgen merle med varandra. Denna restriktion gäller även i raser där merleanlaget förekommer, men av tradition har en annan färgbenämning än merle. Harlekinfärgade hundar har anlag för merle och ska således inte paras med varandra. Merleanlaget kan finnas dolt hos hundar med gul eller röd pälsfärg. Detta bör beaktas vid avel med gul eller röd hund av ras i vilken merleanlaget förekommer.”

Med anledning av tillgången till DNA-test för merle gjordes 2019 följande tillägg till uttalandet:

"Det är idag möjligt att genom DNA-test fastställa om gul eller röd hund bär anlag för merle eller inte. I det fall DNA-testet visar att hunden inte bär på merleanlag kan denna paras med merlefärgad hund. I de raser som har restriktioner avseende merle i SKKs registreringsregler ska resultatet från DNA-testet finnas registrerat hos SKK för att avelsspärr för gul/röd/sobelfärgad hund efter merlefärgad hund ska lyftas. Mer information om DNA-testet finns på skk.se."

Den genetiska bakgrunden är känd

Den genetiska bakgrunden till merle är en mutation i en pigmenteringsgen kallad SILV (Silver) eller PMEL17. Mutationen är en så kallad insertion (infogning) av ett varierande antal baspar (delar i arvsmassan) och kan därmed ge olika uttryck hos olika individer. Vissa hundar blir merle (M), och andra så kallade kryptiska merle (Mc) eller atypiska merle (Ma), beroende på hur många baspar som infogas. Nyligen har även en genvariant med något fler basbar än M-allelen, kallad harlekin merle (Mh), definierats. Hundar med Mc och Ma kan vara svåra att identifiera som merlefärgade, men bör i avelsarbetet betraktas som merle, precis som M och Mh .

Nedärvningen av merleanlaget har visat sig vara instabil. Vid kopieringen av DNA och i samband med celldelningen kan merleanlaget (M) i vissa fall omvandlas till exempelvis atypisk eller kryptisk merle. De olika merlevarianterna (M, Mh, Ma och Mc) kan dock inte omvandlas till icke-merle (m).

 
FAKTARUTA - Fem olika genvarianter

På det ställe i arvsmassan, det locus, som orsakar merlefärgen finns enligt de senaste rönen åtminstone fem olika genvarianter, så kallade alleler. Dessa fem genvarianter kan kombineras till 15 olika genotyper.

M – den ofullständigt dominanta allel som ger den karakteristiska merleteckningen. Hundar som är homozygota M/M blir ofta närmast helt vita och kan ha grava defekter. På en hund som är gul eller röd (på färggenetikspråk kallad e/e), och följaktligen inte kan producera något som helst svart pigment, syns vanligtvis inte en eventuell närvaro av M-allelen.

Mh - harlekin merle. Detta är den senaste genvariant som definierats och inkluderats i DNA-testet. Den är något längre än M-allelen och predisponerar för defekter avseende syn och hörsel. Mh kan synas som större andel vita områden/harlekinteckning och viss merleteckning. Harlekin merle får endast paras med icke-merle.

Ma – atypisk merle. Denna genvariant är en kortare form av merleallelen (M). Hundar som är atypiska merle kan uppvisa utspädd grundfärg och atypisk merleteckning.  Atypiska merle bör endast paras med icke-merle eftersom Ma kan omvandlas till M.

Mc – kryptisk merle. Denna genvariant är en kortare form av merleallelen (M), och även kortare än atypisk merle (Ma). Hundar som är kryptiska merle kan ha bara små områden med merleteckning, och därför vara svåra att identifiera som merle. Mc verkar inte ge upphov till de hälsoproblem som M gör och det finns ny forskning som indikerar att Mc inte heller kan omvandlas till M (som man tidigare trott). Rekommendationen tillsvidare är ändå att kryptiska merle bör paras med icke-merle.

m – den recessiva allel som ger normalt färguttryck, vanligen kallad vildtyp eller normalvariant av genen.

DNA-test tillgängligt

För att säkerställa att hundar som båda bär på merleanlaget inte paras med varandra är det idag möjligt att göra ett DNA-test. Testet möjliggör för uppfödare och hanhundsägare att testa potentiella avelsdjur med gul/röd pälsfärg för att får klarhet i om de bär på merle eller inte. DNA-test för merle erbjuds av några olika laboratorier, men inte alla testar för samtliga fem genvarianter som beskrivts ovan.

Som framgår av tabellen ovan ska samtliga fyra varianter av merleanlaget, M, Mh, Ma och Mc, i avelsarbetet betraktas som merle. Det betyder att anlagsbärare för någon av dessa genvarianter endast får paras med hund som är icke-merle, d v s har genotypen m/m.

Instruktion för central registrering

SKKs avelskommitté beslutade i mars 2017 att registrera testresultat för merle. För att resultatet ska registreras i SKKs databas måste DNA-testet vara genomfört av Laboklin.

Som komplement till Laboklins remiss ska även SKKs DNA-remiss fyllas i och undertecknas av såväl veterinär som hundägare i samband med provtagningen. På denna remiss intygar veterinären att hundens identitet har säkerställts vid provtagningen och hundägaren medger att resultatet registreras av SKK.

Provet skickas tillsammans med Laboklins remiss genom veterinärens försorg till laboratoriet. Provsvar skickas sedan från  Laboklin till hundägaren. SKKs remiss tillsammans med kopia på provsvaret skickas av hundägaren till SKK som centralt registrerar resultatet.