Den Molly som ni alla lärt känna från Colliebladet existerar inte! Det vill säga, visst existerar hon, men hon är inte alls sådär charmigt busig och framfusig som hon utmålats. I själva verket är hon en mycket tillbakadragen ung dam som inte skulle drömma om att vilja vara spaltlus i någon som helst tidning… Om hon bara hade fått välja husse så!

Sanningen är nog att spaltlusegenskaperna är en kombination av husses fantasi och Mollys charm och en del andra egenskaper.
 

En av Mollys inte fullt så charmiga egenskaper är att hon har smitit iväg två gånger när vi har varit ute i skogen. Första gången stannade vi kvar och letade och ropade efter henne i kanske en halvtimme, sedan stannade Wanda kvar och letade medan jag gick hem tillsammans med Breeze och Assik. När vi kom hem stod Molly på tomten! Innanför stängslet! Förstår inte hur hon kommit in, men inne var hon… Hon kanske kan flyga?

Det som talar mot att hon faktiskt kan flyga är att i så fall hade traktens alla ekorrar och katter levt ännu farligare än de faktiskt gör.

Andra gången var jag ute med Assik och Molly. Wanda och Breeze var hemma och passade valparna. Alldeles i slutet av stigen i skogen fick hon upp ett spår och drog som en avlöning. Jag var väl inte alldeles på alerten för jag lyckades inte få stopp på henne innan hon var utom hörhåll. Men jag hade mobilen med mig så jag ringde hem till Wanda och berättade vad som hänt. Fem minuter senare ringde Wanda tillbaka och sade att Molly var hemma igen. Hon hade hittat en dam på vägen och låtit henne få åtfölja henne hem.

Andra och mer charmiga sidor hon kan visa upp, när hon är på det humöret är hennes sociala sida. Vi var väl lite avvaktande i samband med att Breeze fick sin fjärde valpkull. Skulle vi hålla henne borta från valplådan eller inte? Vi beslöt att låta Breeze få avgöra saken. Om hon tycker att Molly ska få förtroendet att komma in och nosa på valparna bara för att hon är så nyfiken så hon kan spricka så OK!

Som vanligt, när man låter hundarna klara ut sina mellanhavanden, gick det totalt utan problem.  Och nog kan jag tycka att det kan vara skönt för Breeze att koppla av mammafunktionen emellanåt och låta Molly lägga sig i valplådan som en slags reservmamma och slicka och erbjuda kroppsnärvaro och värme till valparna. Och valparna nöjde sig med det, försökte inte ens dia utan kröp snällt ihop med henne och borrade in sig i hennes täta päls.

En som utsattes för hennes bästa sidor var Lexi, en tikvalp vi fick från Härnösand när hon var åtta veckor. Hon kom till när vi var nere i Tyskland för att para hennes mamma, Tjh Springmist’s Aida med Alf vom Wilschgraben.

Hennes uppfödare, Kerstin, hade alla valparna tingade på ett ganska tidigt stadium, men så plötsligt kom det ena återbudet efter det andra. Därför fick vi chansen att få henne hem till oss. Vi har ju egentligen inte tänkt ha flera hundar, två är lagom och därför har vi tre! Men här erbjöds vi en superintressant avkomma till en superintressant kombination. Så man kan säga att vi impulsköpte henne för att placera ut henne på foder, men det tog oss längre tid än väntat att hitta en riktigt bra fodervärd och i mellantiden fick hon bo här hemma hos oss.

Jag kan meddela att det är oerhört svårt att ta hand om en valp som Lexi, i tanken att hon ska placeras vidare. Som man kan vänta sig med de föräldrarna är Lexi en valp med oerhört mycket i sig, en s.k. besvärlig valp, nyfiken och krävande på att få jobba. Man charmas så totalt och fäster sig så lätt och så starkt att det kräver ett ansenligt mått av disciplin för att bortse från sina egna känslor och tänka enbart på hunden.

Hennes sejour hos oss innebar också att Molly fick bli huvudsaklig barnvakt, våra andra hundar, Assik och Breeze, har tappat det mesta av leklusten, åtminstone att leka med små outtröttliga valpar. Men Molly ställde upp. Vet inte om Molly kände sig som storasyster eller vad, men hennes tålamod med Lexi kunde inte undgå att imponera på alla som bevittnade dem. Hennes sätt att låta Lexi få leka och stoja av hjärtans lust, hoppa på henne, klättra, bita henne i svansen och försöka hänga sig kvar i pälskragen, fick bara Molly att överseende låtsas som det regnade. Och när leken var slut kunde de ta igen sig tillsammans som goda lekkamrater. Det lustiga var ju också att när Lexi väl var utplacerad, återkom mycket av leklusten hos Breeze. Mollys sätt att tillåta Lexi klänga och klättra, bita och riva och allmänt uppföra sig som en valp var enastående!

Vid det tillfället var Molly nästan ett år gammal och man kan tycka att en liten valp är väl inget att intressera sig för i den åldern, men de gick så bra ihop att man skulle kunna tro att de var kullsyskon. Mollys sätt att tillåta Lexi att klänga och klättra, bita och riva var enastående! Stavas tolerans! Sedan låg de och vilade tillsammans och Lexi kände att hon hade en storasyster att förlita sig på.

För att jag nu inte ska anklagas för att påstå att hon kan gå på vattnet också, vill jag bestämt avvisa alla sådana påståenden. Flyga, ja det vete sjutton, men gå på vattnet, där går gränsen!

Jag vet att jag skrivit om henne som amfibiecollien, men på den punkten har hon lugnat ner sig betydligt och uppför sig som den unga dam hon är. Om hon inte bestämt sig för att hon ska ha båda framfötterna i vattenskålen när hon dricker, förstås! Eller bestämt sig för att den där personen vill jag hälsa på. Då hoppar hon och låter som hon försökte sjunga! Så med undantag för dessa inte fullt så damiga sidor får man väl säga att beskrivningen av henne som vacker ung dam ändå stämmer hyggligt.

För övrigt har vi låtit Molly få träna lite smått med sök och konstaterat att hon är en naturbegåvning, hon flyter fram i den bergiga skogen som om det vore slätmark. Det här utnyttjar hon under våra skogspromenader också. Hon har övertagit mamma Breeze roll som ledare i spåret, nu är Molly först, men hon känner ju samtidigt ansvar mot Assik som börjar bli lite seg och tung i steget, så hon växlar mellan att vara i ledningen och att kolla upp att kön hänger med. Social är väl en bra beskrivning, tar ansvar både för fostersyrran och morfar och sina nyfödda valpsyskon!

Ska man beskriva henne med några korta ord blir det väl att hon mognat rent fantastiskt från den tidigare busungen, hon har blivit om inte en svan, så i alla fall en dam av värld, som vet att föra sig i de flesta sammanhang. Tro nu bara inte att hon har blivit något helgon, busungen finns fortfarande kvar, den har bara hamnat lite i skymundan!

Lasse