Molly utvandrar

Man skulle kunna tro att en tik som Molly, som fått uppleva det mesta en hund kan tänka sig, skulle känna sig ordentligt mätt på upplevelser efter den senaste valpkullen. Hon hade varit med vid parningen av mamma Breeze på midsommarhelgen på en camping långt uppe i norrland, hon hade fått vara med på vår jakt genom Sverige efter ett nytt hus, hon hade gjort tjänst som sällskapsdam och barnvakt åt en hel kull småsyskon och hon hade fått vara med om att leva ett liv i flyttkartonger medan vi väntade på att kunna flytta.

Det var dock bara början på ett spännande äventyr som hade sin bakgrund i att det par som köpte huset i Gnesta, hade bråttom att få flytta in. Och med tanke på att de kom från ett hyrt hus där värmen var otillräcklig, huset läckte in vatten och medeltemperaturen under vintern hade varit 12º hade vi den djupaste förståelse för den saken. Problemet var bara att vi själva inte skulle få tillgång till det nya huset förrän en dryg månad senare. Det hade uppstått en tidslucka på fem veckor som måste lösas på ett eller annat sätt.

Lyckligtvis har vi ju vänner, vänner som ställer upp när så behövs! Vi fick låna en liten etta i Oskarshamn under den kritiska tiden. Så det var bara att beställa tid för flyttfirman att börja jobba och att lagra våra möbler under Oskarshamnstiden.

Om nu allting hade varit enkelt, så hade vi bara flyttat utan närmare komplikationer, men livet är nu inte alltid så enkelt som man kunnat önska ibland. Så när vi kom ner till Oskarshamn hade vintern redan kommit, eller åtminstone vinterns första snöfall. Redan under andra dagen lyckades jag halka under en hundpromenad och landa platt på rygg. Det vore väl ingenting att hänga upp sig på, om jag inte knäckt ett revben i hastigheten.

Så, här var jag nu, trött efter åtta veckors närkontakt med en ny valpkull, trött efter att ha levt bland flyttkartonger hela hösten, trött efter flyttbestyren med ett revben som hindrade mig från att kunna sova. Men det skulle komma mera!

Huset fullt av flyttkartonger Flyttkartonger, flyttkartonger, flyttkartonger…

Under hela hösten tyckte jag mig vara i osedvanligt dålig form, kände mig kraftlös och oförklarligt oengagerad och modlös. Förklaringen gavs inte förrän senare när jag gjorde en kontroll hos distriktsläkaren och fick beskedet att de ville skicka mig till Oskarshamns sjukhus och lägga in mig för observation. Mina blodvärden var så låga att jag var på gränsen till att behöva blodtransfusioner – anemi! Nu lyckades jag undvika inläggning under motivering att jag inte hade tid med tanke på att vi hade ett Collieblad att göra och det var också ett nummer som bara måste ut i tid, på grund av att det innehöll en kallelse till årsmötet, som måste publiceras i god tid innan årsmötet för att vara giltig.

Molly i Södertälje

Under tiden hade Molly hunnit med att vara valpvakt åt H-kullens valpar på ett fullt godkänt sätt, inom parantes kan man väl säga att Molly alltid bara har fungerat i alla situationer oberoende av vad vi utsatt henne för, hon bara är sån! Att flytta ner till mörkaste Småland med lånad lägenhet bekom henne inte ett dyft, hon var fortfarande lika glad, harmonisk och entusiastisk som hon alltid varit. Första tiden efter inflyttningen i Fliseryd fick vi ner Mollys kullbror Burken, och de två går ihop som ler och långhalm, man kunde verkligen se på Burken att han levde upp tillsammans med Molly.

Burken hemma i Sånga-Säby

Ungefär samtidigt som Burken hälsade på oss parades Chima, en halvsyster till Mollys mamma Breeze, Chima lånades ut till parningen och Gunn-Britt, Chimas ägare, var också snäll och åkte till västra Värmland för att para med Zimba. Det hade ställt till det att också behöva fara dit strax efter inflyttningen, men det som avgjorde saken var att vi måste klara av att göra färdigt Colliebladet i tid för årsmötet.

Chima

Man måste nog säga att Wandas premiärmånader som nybliven sjukpensionär präglats av ovanligt hektisk aktivitet och det verkar hålla i sig. Vi fick t. ex. tillfälle att träffa ett antal av våra hundar i samband med att vi åkte upp till Stockholm i slutet av januari. Dessutom träffade vi de flesta av kullsyskonen i H-kullen när vi hade en liten minivalpträff i februari, så vi har ingen anledning att klaga på aktivitetsnivån.

Hemma hos Sky i Åkersberga Hos Hedda i Skogås Hos Lexi i Storvreta

I samband med att vi har Chima hemma för valpning i slutet av februari fick Gunn-Britt låna Molly som sällskap åt Burken, så hon fortsätter att tjänstgöra som sällskapsdam, antingen åt valpar eller åt kullsyskon. I samtliga fall med övertygande resultat, hon är så tålmodig, så vänlig och stabil. Så nu väntar vi bara på att Gunn-Britt kommer ner och hälsar på Chima och tar Molly och Burken med sig. Kan inte hjälpa att jag tycker det blir spännande att se hur valpningen utfaller!

Lasse