Om kastrering

Avdelare_m_tassavtryck

Kastrering
Med tillstånd av författaren

Skrämmande och nytt om kastrering taget från SKKs tidning, Hundsport Special nr 4 2014. ” I debatten anförs ibland hälsofördelar för kastrerade hundar, t ex ifråga om tumörförekomst (främst gäller det dock juvertumörer hos tikar). Det finns även en del nackdelar, och AK ( SKK´s Avelskommitté) kunde på mötet ta del av en amerikansk studie som uppmärksammats av Golden retrieverklubben. Nu avser undersökningen den amerikanska populationen, men den är förmodligen i huvudsak allmängiltig. Det visade sig att såväl kastration i sig, som i ålder vid ingreppet, kan öka risken för vissa cancersjukdomar och led-defekter. Studien, som avsåg drygt 750 golden retrievrar, visade att det förekom en signifikant högre risk för flera olika diagnoser hos de kastrerade hundarna. Tidig kastration (före 12 månaders ålder) kunde kopplas till en ökad förekomst av höftledsfel, korsbandsskador och blodcancer hos hanhundar och hos tikar främst korsbandsskador. Sen kastration (efter 12 månader) kunde hos tikar associeras med mastcelltumörer och cancer i inre organ. Studien visade att ifråga om höftledsfel ökade risken med 100% för de hanhundar som kastrerades tidigt. Hela studien finns tillgänglig på http://dx.plos.org/10.1371/journal.pone.0055937 Veterinärförbundets norm ifråga om kastrering finns inte längre att tillgå på förbundets hemsida, enligt uppgift är den under revidering sedan september 2013.”  -     -    - Det är en oroväckande trend att vi väljer att kastrera framförallt hanhundar i tidig ålder. Trots att de inte hunnit växa klart fysiskt eller utvecklats färdigt mentalt. Att vi kastrerar hundar före två års ålder trots att de är fullt friska för vår egen bekvämlighets skull måste vi fundera över. Att ta sig an en valp att fostra, träna, föda, vårda och utbilda till den perfekta familjehunden, tävlingskamraten, arbetskamraten, bästa vän mm. kräver massor av tid och tålamod. Om vi fortsätter att kastrera våra hundar i samma utsträckning som nu eller i värsta fall om det blir en ökning så kommer vår ras snabbt att bli sjukare och sjukare pga inavel. Då vi tvingas att använda för få individer i avel. Vilket innebär att på bara några få generationer är alla individer nära släkt med varandra. Till slut så kommer det att handla om vad genetikerna kallar inavelsdepression, det föds inga eller mycket få valpar. Det ligger i tiden att hitta snabba lösningar på allt och här hamnar våra hundar snabbt under veterinärens kniv. Hunden kommer inte att sluta dra i kopplet, den kommer inte att bli lugn, den kommer inte sluta skälla, hoppa, nafsa, bita i saker osv Bara för att den blir kastrerad. Det handlar oftast om uppfostran och här finns inga snabba lösningar. Det gäller att fatta rätt beslut från början. Är detta rätt ras för mig? Är denna individ rätt för mig? Är denna uppfödare rätt för mig? Har jag tid att uppfostra en hund? Har jag viljan att lära mig allt nytt som kommer att krävas av mig för att bli en bra hundägare? Börjar vår ras att bli så svår att uppfostra att den måste kastreras i ung ålder? Då behöver kanske vi alla uppfödare ta och tänka till om vi är på väg åt rätt håll med vår avel. Är detta en ras för alla? Hur vill vi att rasen ska uppföra sig? Hur vill vi att inavelsgraden ser ut om 5 år och 10 år? Behöver vi sälja alla valpar med foderavtal?  Vem ska vi para vår fina tik med nästa år? Det är av största vikt att vi använder många olika individer i aveln för att kunna bredda avelsbasen och för att hålla en så låg inavelsgrad som möjligt. Detta bäddar för att rasen ska fortsätta vara frisk. För att undvika matadoravel (då endast få hanhundar används till alla tikar) är det även av största vikt att friska hanhundar under två års ålder aldrig kastreras. De kan tänkas bli nästa generations far. De hundar som är födda i Sverige är extra värdefulla. Av den enkla anledningen att vi ofta känner till mer om dessa hundars föräldrar och kanske även mor och far i andra och tredje led. Det är ofta defekter och negativa saker som vi snabbt lägger på minnet och vi tror att vi ska kunna undvika. All kunskap vi har om alla individer är bra om vi använder den på rätt sätt. Det finns inga felfria individer! Hur gärna vi än vill tro det. Alla individer bär på defekta gener och i vår ras är det inte något undantag. Dna tester av olika slag ökar i takt med att sjukdomsgener hittas av våra genetiker. Även en individ som är anlagsbärare av en fruktad sjukdom kan ha ett stort avelsvärde i rasen. Den ska då endast paras med en som är fri från detta anlag och avkommorna måste testas innan dessa används i avel. SKK rekommenderar att använda anlagsbärare i minst fyra till fem generationer med tanke på att inte riskera att minska avelsbasen. Låt oss se år 2016 som en nystart. Året då kastrering av unga friska hundar upphörde och då kunskap och visdom om våra hundars beteenden och behov tog över! Fram till 1989 var det förbjudet att kastrera hundar utan kliniska problem i Sverige! Idag blåser det andra vindar i vårt avlånga land. Flera stora veterinärkliniker för en aggressiv propaganda för att vi ska kastrera våra hundar. Dessa radar upp positiva saker med att kastrera men väldigt lite om de biverkningar som kan medfölja en kastration. Som uppfödare har jag alltid en tanke, en önskan, en förhoppning, en vision om att någon eller några av de valpar som föds hos mig ska kunna bidra till att rasen dobermann lever vidare genom att de själva ska kunna bli föräldrar till nästa generation. När ”valparna” är ca 5-7 år gamla så kanske vi vet vilka dobermannhanar som ”bör” gå i avel. Då kan det visa sig att de som är mest lämpade att användas blev kastrerade redan vid 6-7 månaders ålder. Ska vi då använda den som har någon defekt då den hade turen att inte bli kastrerad eller ska denna linje helt enkelt få dö ut? Ja det är ett tänkt dilemma för en uppfödare som jag tror att ingen vill ställas inför. Som valpköpare i framtiden så ligger ju även ansvaret på dig som hundägare. Om trenden att kastrera unga hundar blir kvar eller ökar så kommer kanske inte denna ras att finnas kvar nästa gång det är dags för dig att köpa en ny valp. Det är inte möjligt för de flesta uppfödare att behålla alla valpar i en kull för att se vilka som blir ”bäst” så därför är det av största vikt att aldrig kastrera en dobermannhane före 7 års ålder. Var ärlig när du tänker köpa en valp och tala om att du tänker kastrera den för uppfödaren! Har din hund problem som kan tänkas vara relaterade till testiklarna så prata med din veterinär om chipkastrering istället. Det sitter i hunden ca 6 månader (Totalt tävlingsförbud under denna tid.)  Då kan man göra en utvärdering när den tiden gått. Alla problem sitter inte i testiklarna utan har oftast med hundens personlighet och uppfostran att göra. Hunden kommer inte att sluta skälla, sluta dra i koppel, sluta hoppa, sluta bita på saker osv. bara för att den blir kastrerad.   Det kan medfölja en rad biverkningar vid kastrering som ofta hundägaren inte fått någon eller väldigt lite information om alls.

  • Det är aldrig riskfritt att söva en hund även om de allra flesta vaknar igen utan problem.
  • Hunden blir ofta konstant hungrig och kan börja stjäla mat.
  • Pälsen blir ofta glanslös och av sämre kvalitet.
  • Hunden får ofta svårare att bygga muskler och svårare att behålla muskler.
  • En ung hund får aldrig fulla muskelmassan och får ofta ett mer feminint uttryck.
  • En osäker hund blir ofta mer osäker.
  • En vaktig hund blir ofta mer vaktig.
  • Det kan bli svårare med nya hundkontakter då okastrerade hundar gärna ger sig på den som är kastrerad.
  • Hunden blir lätt överviktig. (Veterinären bistår ofta här med specialmat som endast kan köpas hos veterinären.)
  • Hunden kan få svårt att hålla tätt. (Livslång medicinering hjälper veterinären dig med.)
  • En hund som uppvisar aggressivitet mot människor blir mer aggressiv av en kastrering enligt vetenskapliga studier.

Man gör ju så i USA säger en del och Cesar Milan tycker att alla ska kastrera sina hundar. Ja det stämmer säkert där, men vi här i Sverige har inte några problem med lösspringande hundar som förökar sig fritt och som ingen bryr sig om.  Ingen skaffar sig en stor hund och tror att den kommer att må bra av att bo i en bakgård utan stimulans. Vi besitter stor hundkunskap här och det finns en oändlig mängd med kurser och utbildningar man kan gå för att lära sig vad en hund är för något och hur man uppfostrar och tränar den på ett positivt sätt. Till sist ett citat från Jan Eriksson ur HS nr 3 2012 ” Är det etiskt försvarbart att utsätta en hund för ett ingrepp som påverkar dess naturliga beteende på grund av ägarens bekvämlighet? ” Ur SKKs tidning Hundsport Special nr 2 juni 2014 Oroande ökning av kastrerade hundar En allt större andel av svenska hundar kastreras. Enligt den senaste undersökningen av Statistiska Centralbyrån från år 2012 är 22,3% av svenska hundar kastrerade. Bland hanhundar är siffran så hög som en tredjedel. Hanar kastreras också i yngre ålder än tikar. SKK ser med oro på utvecklingen som man inte tror har grund i en ökning av veterinärmedicinska problem, utan snarare är orsakad av bland annat marknadsföringsinsatser från veterinärkliniker och krav från hunddagis. En olycklig effekt är att tillgången till potentiella avelsdjur begränsas. Hundar som i tidig ålder kastreras utan veterinärmedicinska skäl utesluts från avelsarbetet långt tidigare än en utvärdering av deras eventuella avelsvärde kan göras. Eftersom många hundraser består av små populationer motverkar denna begränsning av avelsbasen SKKs uttalade intention att avel ska bedrivas på ett långsiktigt och hållbart sätt. Det är också att beakta som en mycket negativ utveckling om den svenska traditionen att utbilda och träna hund, för att på så vis säkerställa en god relation mellan hund, hundägare och omvärld, ersätts av kirurgiska ingrepp som ett försök att göra hunden mer hanterbar. SKK menar att förändring av mentalitet och andra egenskaper bör ske genom välplanerat avelsarbete. Försök att förändra beteenden genom rutinmässig kastration kan därmed inte stödjas av SKK. OBS! Många försäkringsbolag ersätter inte vård för biverkningar av kastrering som gjorts utan medicinsk orsak. Min egen åsikt är att kastrering är en lysande affär för veterinärerna på beskostnad av hundens välmående, avelsbas och hundägarnas plånbok. Jag är tacksam om mina valpar får vara okastrerade, då jag lagt ner flera år på att försöka hitta de gener som eventuellt kan bli friska, långlivade dobermann för framtida generationer.

Siw Ivarsson Kennel Danoxi

Tack till Jenny Linderoth för ditt förarbete som är grund till denna informationssida.