Molly och Griffin får en kompis

Det var ju en tid sedan jag skrev om Molly senast, numera är Molly inte alls samma nyfikna, lite envetna lilla hund, idag är hon en vuxen, ansvarsfull och pålitlig, om än inte synnerligen smart hund, där verkar inte mamma Breeze gener ha hjälpt.

Annars har hon utvecklat ett antal egenartade egenskaper särskilt anknutna till mat, för matglad har Molly alltid varit, ja riktigt glupsk! Ett rent under att vi lyckats hålla henne så lätt och smidig, men det är vi ju faktiskt tvungna till med tanke på hennes höftfel. Vi röntgade om henne bara för att få fastställt att hon har D/D med slappa leder, däremot inga tecken på pålagringar. 

Vi har funnit att idealvikten för Molly ligger på mellan nitton och tjugo kg, och det betyder att Molly är ständigt hungrig och med den vikten så flyter hon fullständigt fram genom terrängen och rör sig som en dröm. Men det säregna med henne är att hon äter allt, även sådant som andra hundar inte gärna äter t.ex. morötter, vindruvor, mögelost och alla andra slags ostar, apelsiner, tomater, gurka, brysselkål, broccoli och hon fullkomligt älskar bananer.

Faktum är att när man tar fram en banan medan Molly sover i godan ro på sängen i sovrummet vaknar hon på något övernaturligt sätt och kommer löpande för att få dela bananen, gärna merparten.

Jag har visserligen påstått i ett annat sammanhang att Molly kan flyga – vare därmed hur som helst, men jag skulle väldigt gärna vilja veta vad det är som gör att en hund kan höra ljudet av ett öppnat bananskal på tre rums avstånd. Jag tycker annars att hennes hörsel verkar vara precis av samma slag som småbarns, hon hör bra men lyssnar dåligt!

Annars har hon kvar det mesta av sina goda egenskaper från förr, sitt tålamod vid umgänge med valpar t.ex.

Och valpar har hon fått umgås med, inte sina egna, gubevars, men ingår man i en kennel som föder upp ett visserligen litet antal valpar, jämfört med vissa andra kennlar, så har dock Molly som tillhör G-kullen fått se valpar ur H, I, J samt K-kullarna födas och växa upp för att senare levereras till tacksamma valpköpare.

Och i samtliga fall har Molly tjänstgjort förtjänstfullt i marktjänsten runt valparna. En alls inte oviktig verksamhet när det gäller socialisering och anpassning till såväl hund- som människovärld. Så jag menar nog att Molly fyller en viktig roll som storasyster på heltid.

Med H-kullen var ju Molly åsyna vittne redan till befruktningen eftersom hon var med Breeze som sällskap till Hölliks Camping och hanen Jack. Drygt ett år gammal. I midsommartid. I lånad husvagn.

Att sedan flytta iväg till Småland efter att H-kullen levererats innebar inga särskilda problem för Molly, hon inrättade sig snabbt i huset och på tomten. Man kan väl säga att flytten innebar bara pluspoäng i och med att kullbrodern Burken tillsammans med moster Chima också flyttade till närområdet.

Så småningom blev Chima mamma till I-kullen och Mollys tjänster som valpvakt blev åter efterfrågade.

Vid det här laget kunde vi märka att morfar Assik började tackla av en smula, han hade fått blåsljud på hjärtat och allt tydde på att han var inne på sista varvet. Eftersom vi tycker att den idealiska hundflocken består av både hanhundar och tikar började vi se oss om efter en lämplig ersättare på sikt. Det blev inköp av en hanvalp med amerikansk far och som mor en räddningshund med Assik som far.

Griffin föddes i Halland artonde april 2004 och vi åkte dit vid flera tillfällen för att titta på honom och så småningom, den femtonde juni levererades han, dvs. vi hämtade honom och transporterade hem honom.

Dagen efter lades jag in på Kalmar sjukhus för canceroperation. Natten till lördagen fick Assik magomvridning och Wanda tvingades åka in till Läckeby veterinärstation där han fick somna in. Så man kan säga att Griffin fick en halsbrytande start in i familjen, men det verkar han inte tagit skada av.

När Griffin kom kan man väl inte säga att någon ägnade någon speciell uppmärksamhet åt honom, utom Wanda och jag. Assik var ju på upploppsrakan och det var ju inte heller hans sätt att leka med små valpar, Breeze och Molly förhöll sig båda lite avvaktande, men det dröjde inte länge förrän Griffin hade charmat dem båda två och på den vägen är det.

För det måste man nog säga: Den grabben har mycket av den varan! Både som valp och som vuxen är bufflig charm en av hans mest framträdande egenskaper. Han är också en ovanligt vänlig själ, glad och välvillig mot såväl människor som djur.

Jag glömmer aldrig när han fick träffa Moses, Ingelas, Dixis mattes, tabbyfärgade hankatt, Griffin blev alldeles kär i Moses, slickade honom i öronen och uppe på huvudet så stackars Moses var alldeles blöt och katten Prillan fick samma behandling när hon så småningom dök upp. Så snacket om att vara som hund och katt är från den stunden reviderat!

Innan dess utvecklades han som alla andra hundar obegripligt snabbt, det är bara att följa några foton från den tiden.

Breeze, Griffin och Molly leker på tomten. Breeze för dagen iförd munkorg pga. problem
med ett sår på foten!

Griffin var störst i kullen redan från början, kraftig benstomme och stadig, vi befarade att han skulle bli för stor i mankhöjd, men han blev slutligen precis 61 cm som vuxen. Man tror gärna när man ser honom att han är större, men det beror på att han är så grovt byggd. Hans bufflighet hänger väl delvis samman med att försöka lära sig hålla kontroll på sin stora kroppshydda, han är som en ishockeyback, tror på kroppskontakt! Eller, ja kroppstacklingar handlar det väl om egentligen. Tur att Molly är så smidig och snabb annars hade Griffin raderat ut henne med en höfttackling. Som vuxen och färdigmusklad hänger Griffin med Molly tack vare sitt förträffligt snygga steg, från början kunde Molly komma undan genom tvära kursändringar. Det är en upplevelse att åka ut till skogen och låta dem springa lösa, tyvärr glömmer vi nästan alltid att ta filmkameran med oss och vi har oftast ingen chans att hänga med i svängarna.

När Breeze skulle löpa fick hon vara hos Gunn-Britt under höglöpet och hade sällskap av Chima och Molly, Burken fick vara hos oss för att inte riskera någon parning. Tyvärr hade vi väl inte räknat med att Breeze planerade en kupp! Och nu i efterhand kan jag mycket väl förstå henne, varför skulle hon avstå från lite lammkött?

Griffin sitter på uteplatsen under sin ”fula” period
mellan tre och en halv och fem månader

Griffin har uppnått den höga åldern av åtta månader på dagen.

Dessvärre hade vi ingen aning om hennes planer och ingenting syntes heller på henne! Inte förrän på morgonen den nionde augusti väcktes vi av att Breeze hade fött en valp som var dödfödd. Det blev brandkårsutryckning till veterinären i Läckeby, på vägen födde hon ytterligare två gånger i bilen. Tvåan som föddes var en hane men trean var dödfödd. Väl på plats på djursjukhuset fick Breeze all möjlig uppmärksamhet och service, de röntgade henne för säkerhets skull för att se om det fanns fler valpar som ännu inte kommit ut, och de konstaterade att det fanns ytterligare en valp som väntade på att få födas. Så därför satte man in dropp för att aktivera livmodern igen, och sent omsider föddes det en collietjej. Så sammantaget blev det en liten kull på två valpar, en kille och en tjej.

Förklaringen var naturligtvis att Griffin hade tjuvparat Breeze redan innan vi hade lämnat henne till Gunn-Britt.

Vad ska man nu göra med en tjuvparning? Utöver att skämmas lite för missen att parningen kom till stånd med en överårig tik på nio och en underårig hane på fjorton månader som inte var HD-röntgad eller MH-beskriven, men vi ville ju att valparna skulle få registreras. Wanda ringde till SKK för fråga om råd. SKK var mycket förstående, det verkade vara ett vanligt problem i djurvärlden, det gällde bara att snabbt göra HD-röntgen och MH-beskrivning.

Det blev nu att ta itu med detta på studs! HD-röntgen var ju bara att beställa på Kalmar djursjukhus, vilket gjordes per omgående. MH-beskrivning arrangerade hans uppfödare på Osby brukshundsklubb för hela kullen utom för en som bor i Härnösand. HD-resultatet kom ganska snart och visade sig perfekt: A/A. MH-beskrivningen fick Wanda åka till själv eftersom jag var lite konvalescent efter canceroperationen, men det visade sig vara helt problemfritt. Man kan se på en DVD att Griffin såg det hela som en ny och spännande lek, ingenting att bli rädd för eller av. Överhuvudtaget kan man säga att Griffin är en mycket stabil herre, och så har han fortsatt vara.

Sedermera har Breeze fått avgå på grund av sjukdom och efterlämnat Molly och Griffin utan flockledare.

Apropå rubriken på detta lilla kåseri så vill jag inte med den antyda att inte Molly har gott om kompisar, snarare tvärtom, förmodligen på grund av att hon är lågrangad på hemmaplan så har hon lätt för att knyta kontakter med de flesta andra hundar och också människor. Men historien har fått ett helt oplanerat efterspel, i alla fall av oss. K-kullen efter Griffin och Dixi innehöll tre tikar och tre hanar, däribland Kajsa och Kompis. Av olyckliga omständigheter har båda dessa kommit tillbaka till oss, Kajsa p.g.a. mattes sjukdom och Kompis p.g.a att ägaren inte kände att han klarade av honom. Han var för mycket hund helt enkelt. Här måste understrykas att ingen av dem är någon problemhund, det är omständigheterna som är problemet helt enkelt!

Sedan de kommit tillbaka har båda ögonlysts som vuxna med u.a, HD-röntgats med A/A och gått MH med hela K-kullen med utmärkt resultat för alla syskonen. Som parantes kan sägas att kullen från början visat sig vara mycket lovande och såväl Kajsa som Kompis verkar utvecklas helt i enlighet med vad vi trott på förhand. Nu ska de omplaceras för att få varsitt bra hem.

Lasse

Griffin vid tio månader. Nu börjar han likna en collie!