Till Minne av Lasse

Lars Forsberg
(20.11.1942-11.05.2009)

Gå inte framför mej, jag kan kanske inte följa dej
Gå inte bakom mej, jag kanske inte kan leda dej
Gå bara bredvid mej och var min allra bästa vän

Lasse har här skrivit så fint om våra hundar Assik och Breeze som gått bort. Tyvärr är jag inte lika duktig på att uttrycka mig som han var men vill ändå göra ett litet försök.

 Lasse med Assik

Vi träffades i januari 2002 och gifte oss den 23 juni samma år. Första året bodde vi i mitt lilla hus i Gnesta. Vi hann med en kull valpar där, G-kullen från vilken Molly blev Lasses egen collie. Men vi ville ha det lite större. Då Lasse arbetade hemifrån och jag blev sjukpensionerad så var vi fria att leta hus vart vi ville. Vi höll oss till allt söder om Mälaren. Vi hittade vårt smultronställe i Fliseryd i Småland. Vi föll båda två för huset och byn. I slutet av november 2003 flyttade vi in. Månaderna innan hade vi haft vår H-kull. Tre av valparna hamnade i Kalmar län där Fliseryd ligger.

 Lasse med Molly

Vi fick sju underbara år tillsammans. Lasse visade ett äkta intresse för hundarna och vi gjorde allt tillsammans, därför att vi trivdes så. Vi fick fina vänner och deltog aktivt i Collieklubbens lokalområde.

Den 11 maj 2008 fick Lasse en större hjärnblödning som tog mycket hårt och han blev svårt handikappad. Jag levde på hoppet att Lasse skulle kunna flytta hem och bo hemma med lite hjälp. Jag tog hem honom på permissioner så ofta jag kunde så att han skulle få vara hemma där han egentligen ville bo. Däremellan hälsade jag på honom på ett särskilt boende i Mönsterås. Tyvärr blev det aldrig så att han flyttade hem. Från hösten försämrades hans tillstånd så sakteliga för att på slutet rasa utför. Lasse somnade in för gott den 11 maj 2009, exakt på dagen ett år efter stroken.

Lasse var en varmhjärtad och oerhörd generös person, lugn, sansad, tålamodig, aldrig skrytsam eller dryg. Han var mycket klok och intelligent, och dessutom med hjärtat på rätta stället. Jag fick förmånen att leva med honom i fina sju år. Visst önskade jag och hoppades att vi skulle få åldras tillsammans. Jag är så oerhört tacksam för denna tid vi fick tillsammans trots att den blev alldeles för kort. Saknaden efter Lasse är oerhört stor. Han kommer alltid att finnas kvar här hos mig. 

Ett tack till alla vänner som stöttat och hjälpt mig. Vill också tacka Fliseryds Taxi och då Bengt som ofta körde Lasse när han skulle hem. Det kändes alltid tryckt när han körde Lasse. Ett tack också till personalen på boendet i Mönsterås för att de ställde upp så fint under hans sista dagar så att han aldrig fick var ensam.

Din Wanda

Lasse med Sacha, Assik och hans egen Molly