Molly Amfibiecollien

– en kärlekshistoria

Hon var också först i en i övrigt jämn kull på sex att upptäcka att tidningarna var tänkta att kissa på, något hon för övrigt glömde när hon så småningom blev ensam kvar. Sommaren 2002 var ju en rekordsommar i värme och längd och detta utnyttjade vi och valparna hundraprocentigt. Vi inhägnade en bit av ogräsmattan och där fick valparna vara så gott som varje dag och leka, äta och sova. En underbar start för en liten valp.

Valptesten vi körde gav vid handen att det i stort sett inte fanns någon skillnad mellan valparna, alla var de nyfikna, tillgängliga, orädda och framåt så vi blev inte mycket klokare av den. Ett bryderi alltså att avgöra vilken valp vi skulle behålla. Så kom då tid för ögonspegling…

Det började så bra, ettan u.a, tvåan u.a, men sedan… trean, fyran, femman – colobom. Veterinären var nästan gråtfärdig, och så kom sexan och visade crd...

Bryderiet blev snarare större än mindre, det fanns alltså bara en tik som skulle kunna användas i avel. Ettan var Wandas favorit från början, men nu blandade sig valpköparna med i bilden. Hanhundsägaren hade företräde att välja och därför reducerades Tvåan bort i urvalet. Vi hade animerade diskussioner: Vilket är viktigast, en tik att avla på eller en familjehundstik om än aldrig så charmig och framåt?

Som vanligt löste sig problemet nästan av sig självt! När vi vägde in i problemet att en tänkt valpköpare skulle kunna rädda sina linjer om hon fick köpa Ettan och exportera henne till Norge, var svaret nästan givet. En charmig och framåt familjehund är långt ifrån det sämsta valet! Och Molly har visat sig vara väl värd att behålla, nota bene att man uppskattar nyfikna, orädda. ”besvärliga” hundar.

Molly i vinterskogen

Till en av de besvärliga egenskaperna räknar jag den ohejdbara nyfikenheten och gåpåarandan som får henne att kasta sig huvudstupa i vatten, lerpölar såväl som sjöar. Hon upptäckte en lerpöl här på tomten under sensommaren, och plötsligt uppenbarade hon sig i soffan enligt bilden. Hon hade naturligtvis passat på under vattenransoneringen, så vi fick ta henne i bilen och åka in till samhället för att låna en bekantings dusch. ”Bestraffning” med dusch visade sig vara måttligt effektivt. Som mest hann hon med att ta sig tre lerbad under samma dag innan vi hittade lerpölen och kunde lägga igen den.

Molly – Amfibiecollien efter lerbad

Det blev många duschar. Molly stortrivdes!

Om ni skulle komma att tänka på Astrid Lindgrens Emil när ni hör om Molly så har ni slagit huvudet på spiken. Busigare charmtroll tror jag inte existerar.

Vissa saker kan dock förefalla mindre charmiga, som t. ex. att hitta ett sätt att ta sig ut under inhägnaden när det så passar. Hon har i alla händelser inte stuckit iväg från grannskapet, än... Men man oroar sig ju!

Trogna uppfattningen att valpar ska miljötränas så mycket och så ofta som möjligt har hon varit med oss i alla sammanhang det varit möjligt. Kan därmed intyga att golvrädsla känner hon inte och rädd för gallertrappor det är hon då rakt inte, vi har utsatt henne för polerat marmorgolv i Skärholmens Centrum och varit på jakt efter Gnestas alla gallertrappor för att hon skulle få erfarenhet av miljöträning och enda gången hon reagerat med någonting som liknade rädsla var när vi träffade på en moped med dubbla strålkastare som liknade ögon. Utskälldare moped är svårt att tänka sig.

Hon har också fått träna lite sök och där är hon verkligen i sitt esse, hon plöjer fram genom terrängen som en snövessla, uppför berg och genom snödrivor! Att gå i skogen ger henne möjlighet att ligga både långt före och långt efter för att hålla kontakten bakåt med mamma och morfar. En tuff ung dam är det, även om hon mest liknar en pojkflicka till sättet och en ängel till utseendet.

Nu återstår att låta henne få prova sina vallhundsanlag, vi har ganska god tro på att det finns sådant hos henne efter sin pappa, farbror och farmor, som vallar i Norge, i likhet med kullsystern Heike..

Orädd och framåt är alltså nyckelordet när det gäller Molly. Och ni ska inte bli förvånade att hon tagit sig in på förstasidan av Colliebladet, det är så hon fungerar bara. Under nyårssmällandet brukar det normalt vara ganska lite smällande här, men just det här året hade folk bestämt sig för att ändra på det. Men hon gick bara fram till altandörren och tittade ut genom glaset som för att få reda på vem det var därute som förde sådant himla oväsen! Och visst gruffade hon lite, alltså småskällde, men snart var det inte intressant längre så hon tröttnade och lade sig ner och somnade. Och Wanda och jag sover också gott i vetskapen om att vi har en tuff liten trygg tjej.

Lasse