Ni som varit med ett tag med Colliebladet vet att Molly är en tik som vet att hålla sig framme i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Nu senast gällde det en parning av mamma Breeze som strulade till sig vad det gällde den tilltänkte partnern. Som de flesta uppfödare har lagt märke till börjar tillgången på colliehanar av rätt typ och med rätt egenskaper bli sällsynta som hönständer.

Med hjälp av Lathunden hade Wanda lagt pussel i över ett år för att hitta en hane till Breeze’ halvsyster Chima. När så Breeze började löpa ”övertalade” jag Wanda att tänka sig att låta Breeze få göra ett sista försök, trots att hon egentligen var överårig som passerad sjuåring, men Breeze har alltid varit helfrisk och sund och lämnat utmärkta valpar. Så Wanda lät sig övertalas. Det var bara det där med lämplig hane...

– Du och jag, Jack! – Tror jag det, du och jag, Breeze!

Vill inte belasta er med turerna som följde, – det räcker med att nämna att vi i sista stund innan höglöpet fick kasta om planerna inte en, utan två gånger, låna en husvagn och kasta oss iväg i midsommartrafiken för att kunna hinna ikapp hanhundsägaren som skulle fira midsommar på Hölicks Naturcamping norr om Hudiksvall.

När dessutom Anita välvilligt ställer sin hane till förfogande, samtidigt som hon beklagar att familjen redan inplanerat campingen till midsommarhelgen, men att vi var hjärtligt välkomna att dela deras håvor, så var det inte mycket annat att tänka sig.

Man får nog säga att om allt colliefolk är som denna familj, då finns det hopp om framtiden för Sveriges collies! Som en parentes måste jag tillstå att colliefolket allmänt visat sig vara oerhört trevliga människor. Man kan fundera på om det kan bero på hundarna, månne?

Vad spelar det då för roll om vi inte hann med att bunkra mer än det allra mest nödvändiga i fråga om frukostmat, lasta in lite sängkläder och kläder, komma ihåg att lämna Assik på ”förvaring” och sedan inte glömma att lasta hundarna innan vi hastade iväg.

Molly som varit med oss sedan hon föddes i april -02 har vant sig vid våra något impulsiva vanor, de ger åtminstone goda tillfällen för miljöträning.

Hon har utvecklats från charmig busunge till världsvan ung dam som kräver respekt som vore hon maffiabossen Don Vito Corleone själv och skulle självfallet åtfölja mamma som säll­skapsdam. Hon var dessutom lite nyfiken på Norrland, husses mammas hemland.

Molly och Breeze installerades bak i bilen, husvagnen kopplades, husvagnsspeglar monterades och det bar iväg.

Midsommarens väder fanns det väl en del att säga om, det mesta kanske inte i lyriska tongångar precis. Hällregnet fanns inget att göra åt och inte bilköerna heller, men så småningom, ju mer norrut vi kom, behagade i alla fall köerna tunna ut. Om man inte funnit andra fördelar än så, kunde man åtminstone glädja sig åt att campingen var exemplariskt utmärkt och lätt att hitta till. Väl framme på Hölick mötte oss Anita och bjöd på kaffe. Nu skulle Jack och Breeze få bekanta sig lite, så Anita och Wanda gick ut med hundarna och blev borta en bra stund. Kom tillbaka och meddelade: – Det var första parningen det!

Anita var nästan lyrisk över Breeze. – En sån lättparad, villig och vänlig tik! Förklaringen visade sig vara att Jack och Anita fått utstå kritik för att han inte skulle ha rätt parningsteknik. Dessvärre var det väl Anita som tagit åt sig mest av kritiken. Ingen skugga över den aktuella tiken, men vad jag förstod, var hon troligen inte i höglöp. Vad Jack själv tyckte kunde jag inte uppfatta, men troligen var han ganska lyrisk han också, i alla fall fortsatt intresserad, och tyckte nog att Breeze luktade oerhört gott.

Kan i sammanhanget berätta att det är ovärderligt att ha en gammal hane som Assik för att konstatera löp. Han är oslagbar på att tala om status på alla tikarna i omgivningen, där har han minsann inte gått i pension!

Eftersom såväl Wanda som jag och Breeze vuxit ifrån ringdans och små grodorna saknade vi inte den delen av midsommarfirandet, men det är klart att det blivit en erfarenhet för Molly om hon fått uppleva även det. Som det nu är får hon nöja sig med att ha spårat upp grodor på tomten att nosa på.

För övrigt verkade Molly positiv till valet av Jack som uppvaktande kavaljer till mamma Breeze, särskilt efter att ha bjudit upp honom till lite ringdans av egen fason. Tror sjutton att det måste vara lite stake i hanen om han ska få gå ut med morsan!

Molly iakttog annars en passande tillbakadragenhet, passande för en sällskapsdam alltså, det går ju inte an att försöka bräda morsan även om man har alla fördelarna på hand, ålder, utseende, charm etc.

Jack fick minsann visa att han inte är bra endast på att para, nej Anita ville visa upp att han inte var oäven i lydnadsringen heller, hon tog däremot miste när hon inte lät honom visa hur bra han var för Molly och Breeze. Wanda och jag var redan övertygade att han var bästa valet för Breeze på helt andra grunder.

Molly skulle blivit mycket imponerad av en sådan fart vid apporthämtningen och Breeze, som själv har ett förflutet i lydnadsringarna skulle ha nickat gillande vid uppvisningen.

Midsommarhelg i all ära, den här gången fick det gå i parningens tecken, men inga sura miner hos Anitas barn eller man som väl ändå kunde tycka att lite mer uppmärksamhet kunde väl de få och lite mindre collieprat och kontroller av hanar på Lathunden via en laptop framfiskad ur gömmorna.  

Efter ytterligare två parningar som gick som på räls började till och med midsommarvädret blidkas och en ovan sol visade upp sig på himlen.

För oss återstod det bara att tacka värdparet för en minnesvärd midsommarhelg. En midsommarhelg som kommer att leva i Wandas och mitt minne åtminstone en collielivslängd. Jag utgår med andra ord från att vi lyckats den här gången och att det verkligen blir valpar, och blir det så är vi båda övertygade om att det blir kanonvalpar.

Att Molly, trots att hon fått vara med i rubriken, fått en så undanskymd roll i texten kommer sig av att hon tyckte det var bäst så. Jag nöjer mig med att få framträda i bakgrunden om jag så har familjerollen som kåseriobjekt, man vill ju inte ta upp utrymme där man inte kan ha huvudrollen är hennes paroll!
Ödmjukhet som skulle kunna vara ett rättesnöre för oss andra!

Lasse